Laxens och öringens biologi

Laxen och öringen tillhör de s.k. anadroma arterna, d.v.s. de arter som äter och växer i havet och sedan vandrar till sötvatten för lek.
.
I havet vandrar alla laxar ner till Egentliga Östersjön, söder om Åland, medan öringen stannar nära sin hemälvs mynning. Vissa öringar vandrar aldrig ut till havet under sitt liv och kallas då för stationär öring. Laxen stannar normalt i havet 1-4 år och öringen normalt kortare tid än så innan de återvänder till sötvatten för lek. Både laxens och öringens ägg, som honan grävt ner i bottengruset under hösten, kläcker under våren och ynglen stannar sedan nere i gruset tills de förbrukat gulesäcken, varefter de kryper upp. Ynglen börjar då äta mindre kräftdjur, blötdjur och insekter. Under denna tillväxtperiod i älven kallas öringen och laxen för stirr och de har då s.k. stirrfläckar längs sidorna av kroppen, lite likt abborrens mörka sidoband. Efter normalt 2-3 år börjar laxen och öring förbereda sig för utvandringen till havet. De genomgår då en fysiologisk omvandling för att klara havets saltare vatten. Ryggen mörknar och sidorna och undersidan blir silvrig vilket gör dem mer svårupptäckta för fåglar uppifrån och fiskar underifrån när de når havet. Under denna period kallas de för smolt. Väl i havet består födan i början fortsatt av kräftdjur och insekter men även små fiskar blir nu en del av födan. Allt efter att de växer övergår de allt mer till att äta fisk och då framför allt strömming och skarpsill. Tillväxten i havet är mycket snabb och efter endast tre år kan en lax ha nått en längd av ca 110 cm och vikt av ca 10-12 kg.